Planering har bedrivits på regional nivå i drygt femtio år. Sedan 1971 har landstinget varit huvudman för regionplaneringen. Från början var regionplanering det samma som fysisk planering. Frågor om social och ekonomisk utveckling har fått samma tyngd i regionplanering relativt sent.
Barn av sin tid
Regionplanerna har alla varit präglade av den tid de tillkom. I Regionplan 1958 sattes stor tilltro till samhällsutvecklingen och till planeringens möjligheter. På sextiotalet andades planerna storslagna storstadsambitioner. Stockholmsregionen skulle knytas ihop med motorvägar. Bilismen skulle vara fri och ohejdad utanför motorvägsringen.
Ökande öppenhet mot omvärlden
I planeringens barndom var dialogen med allmänheten dåligt utvecklad. Planarbetet har blivit mycket mer utåtriktat, delvis som svar på omfattande kritik under 60- och 70-talen. Regionplanerna sades vara byråkratiska tjänstemannaprodukter. Filmen Rekordåren kritiserade bristen på samarbete med samhällsaktörer och den teknikerstyrda planeringen. I början av sjuttiotalet framställdes planerna som en allians mellan kapitalet och politikerna, riktad mot folket. Almstriden i maj 1971 följdes året därpå av en demonstration under parollen ”Nej till Regionplan 1970”.
Nya verktyg för planering
Regional utvecklingsplanering idag har både likheter och olikheter med gårdagens planering. Framtiden är fortfarande svårbedömd. Trängseln och bostadsbristen är fortfarande viktiga utmaningar. Samtidigt har de tekniska framstegen och framväxten av ett informationssamhälle gett helt andra verktyg för planering.