Modernismens stadsbyggande baserades på funktionsuppdelning med olika områden för boende, produktion och rekreation, åtskilda av grönområden, trafikleder och skyddade områden. Det har lett till ett splittrat och utspritt stadslandskap. I Stockholmsregionen förstärktes effekterna av att man byggde ut tunnelbanenätet och senare pendeltågssystemet. Det gav möjligheter att bygga nya stadsdelar långt bort från centrum. Den kraftiga expansionen under perioden 1930–1975 har resulterat i att bebyggelsen har växt upp längs tunnelbane- och pendeltågslinjerna.
Den utspridning av bebyggelsen som pågått under 1900-talet tycks vara på väg att brytas och ersättas av ett tätare stadsbyggande. Under de senaste 20 åren har man främst byggt nya bostäder vid och inom redan befintlig bebyggelse. Outnyttjad eller dåligt utnyttjad mark inom eller mellan äldre stadsdelar har förtätats med bostäder. Bostäder och kontor har byggts på äldre arbetsplatsområden.
De centralt belägna kommunerna har visat att det går att utnyttja marken betydligt mer i stadsdelar som för några år sedan ansågs vara fullbyggda. De har också visat att det går att bygga på ett sätt som bidrar till en attraktivare stad. Många kommuner i länet följer med i den utvecklingen.